En författares uppgift är inte att komma med svar, utan att väcka en fråga.

En berättelse börjar ofta i en fråga. En fråga som nyper mig i armen på bussen, förföljer mig till jobbet, väcker mig på natten. En fråga som inte ger sig förrän jag sätter mig ned vid tangentbordet och utforskar den ordentligt.

Manuset jag skriver på nu började med frågan: ”Hur mycket av sitt liv väljer man själv?” Dvs. hur mycket påverkar du och hur mycket påverkar omvärlden? Är det verkligen rimligt att ”skylla sig själv”? Vilka konsekvenser får en sådan världsbild i så fall?

Jag tog upp frågan med en god vän som arbetat som polis i 30 år och är en utmärkt människokännare. Tillsammans diskuterade och funderade vi tills en historia började växa fram, scen för scen.

Så i förra veckan när vi satt och pratade i min skrivarlya, var det som om blixten slog ned. Plötsligt landade den där idén som binder samman allt. Den röda tråden. Det där som får allt att falla på plats. Det tog nästan ett halvår, men nu ser jag hela historien från början till slut.

Den ”gudomliga inspirationen” är en myt, men det finns ändå ett magiskt ögonblick i skrivarprocessen när projektet går från att vara en historia till att bli en berättelse. När lösryckta scener plötsligt får en form och en riktning.

Och ställer ännu fler frågor.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s