Bibblan och jag.

När jag var liten var en av de mest magiska platserna jag visste inte något lekland. Inte någon park med djur eller roliga karuseller. Nej, min magiska plats låg bara ett stenkast från vårt 7-våningshus i södra Stockholm och jag och min mamma gick dit ofta, ofta. Gick förbi gubbarna på bänken – de som pratade lite konstigt och alltid var jättearga eller jätteglada. Vidare under tunnelbanestationen Johanneshov (som idag heter Globen). Bort till centrum och där – där låg det: Biblioteket. Mitt 8-åriga jag tyckte att det var oerhört coolt att kalla det ”Bibblan” – som om vi kallade varandra vid smeknamn, biblioteket och jag. Som gamla vänner.

Därinne var det fantastiskt. Lugnt och tyst med små leende tanter i kassan. Och hyllrad efter hyllrad som bara väntade att jag skulle plocka ned någon godbit och ta hem till mig. En helt ny värld mellan pärmar.

När jag blev äldre och flyttade till en annan del av stan försvann den där magin för ett tag. Den ersattes av annan magi (bokhandlar, vänner, diskon, videoboxar, killar) och jag glömde liksom bort hur fint det är med bibliotek.

Men de senaste 10 åren har jag hittat tillbaka. Känner åter lyckan när jag kliver in och känner doften av böcker, hör tystnaden och kan plocka hem den ena berättelsen efter den andra.

Och numera kallar vi varandra vid smeknamn igen; Bibblan och jag.