Min skrivarlya som jag snart ska sakna

Sedan i januari har jag hyrt ett litet rum på Mariaberget. En skrivarlya som har varit ett perfekt hem för mina ord. Tyst och lugnt när jag behöver grotta in mig i textmassor, men ändå nära ut i verkligheten.

Dessutom har jag delat det med en formgivare som både är kär vän och arbetskamrat.

I juli går kontraktet ut och det är dags för nya äventyr. Mycket är på gång, men inget är bestämt än, så det får jag berätta om en annan gång. Hejdå fina, fina kontoret – jag kommer att sakna dig. Tur att orden (och möblerna) är flyttbara.
1

I det här taket har jag hittat många idéer.
8

I will, I promise.

 

6

Washi-tejp blev inspirationsvägg.

12

Plats för alla mina verktyg.

11

Konferensrummet har världens bästa skrivarhörna där orden får plats.
10

Välbesökta besöksstolen.
9

 

Peggy och Selma har vakat över allt jag gör.

Boktips för sommarläsning i hängmatteläge

Snart, snart, snart är det äntligen dags för ryggläge på en filt i gräset. Eller på bryggan. Eller i hängmattan.

Så därför tänkte jag att det också var dags att påminna om boktipsare.se för dig som letar böcker inför sommaren. Där skriver jag – och andra ordälskare – korta, snabba, personliga reflektioner om aktuella böcker. Boktipsen gäller alla åldrar och smaker.

Välkommen in!

Skärmavbild 2013-06-12 kl. 16.15.57

 

Dagens ord: Knört

Min farfar (som var Stockholmare och bodde i Hammarby) använde alltid ordet ”knört” i betydelsen ”ändbiten på ett bröd”. Något som gått i arv till min far som älskar just den där runda kantbiten längst ut på limpan. Själv föredrar jag mittenbitarna. Undrar vad de heter?

Kapiteltitel – hur gör man?

Att namnge kapitlen är ett sätt att skapa förväntningar, utan att avslöja för mycket.

Någon som kan det där till fulländning är Haruki Murakami. I IQ84 – Tredje boken är varje kapiteltitel nästan som poesi i sig självt. Eller vad sägs om:

”Mol alena men aldrig ensam” eller ”Av ett styng i tummen förstår man med ens”.

bild

 

PS. Prova att säga det högt: ”Kapiteltitel”. Härligt ord!

 

55 548 ord senare.

Har skrivit, skrivit om, pillat, filat, fiffat, piffat, förnekat, försakat och förfasats. Femtiofemtusenfemhundrafurtioåtta ord senare är manuset så gott som färdigt. Varenda ord sitter där jag vill att det ska.

Berättelsen handlar om sorg och vänskap och väcker frågan: Hur mycket angår vi varandra egentligen när det ofattbara ändå händer? Som vänner? Som grannar?

Nu ska skarpa ögon få läsa och tycka. Håll i hatten/pennan/tangentbordet!

bild